MARTIN SJÖGREN
Jag är en skivsamlare, konsertupplevare och filmskapare som kommer
från Malung i västra Dalarna.
Sedan 1991 har jag tillsammans med mina
vänner gjort små korta filmer. Detta ledde till att jag
2007 började
studera på filmhögskolan i Göteborg. Sedan jag var liten har jag varit
intresserad
av
att berätta med bilder, ljud och musik. Det har för mig
varit ett sätt att kommunicera. Jag växte upp
med tv-spel såsom ”Super Mario Bros” och ”The Legend of Zelda” och filmer som ”The Wizard of
Oz”,
”Star Wars” och ”Poltergeist”. Det naiva 80-talets färger och
toner fascinerade mig och gör fortfarande.
Det kunde vara mörkt,
dystert och läskigt men ändå färgrikt och naivt. Det fanns ett
lekfullt sätt att
berätta som man sällan ser i dagens filmer.
Eftersom Malung är en väldigt liten ort och utöver sport egentligen
inte har haft ett särskilt stort
aktivitets-
utbud för barn och
ungdomar, så har jag själv fått se till att aktivera mig. Det var så
jag
halkade in på
filmskapandet kan man säga. Det började med att jag
såg Star Wars på SVT
någon gång hösten 1984
och jag började då direkt
arrangera mina leksaker i olika scener.
När
jag några år senare blev introducerad
in i ”splatter”världen blev jag frälst. Jag och några
vänner
lånade en videokamera och började göra våra
egna skräckfilmer.
Under åren övergick
skräckfilmerna
i komedier och till slut hade jag fått med mig 30-40
personer som agerade skådisar i mina filmer.
Jag
regisserade, fotade och klippte filmerna. I över 10 år
gjorde jag små
korta filmer flera dagar i
veckan, man kan väl säga att om inte mina
vänner hade blivit
äldre och flyttat från Malung så hade
jag nog
fortsatt att göra dessa filmer. I efterhand tyckte jag att det
var
lite roligt att räkna på hur
många som egentligen förekommit i mina
filmer och det visade sig att 10 %
av Malungs befolkning
på något sätt
medverkat i mina gamla filmer.
På senare år har mitt intresse att jobba med barn utvecklats väldigt
mycket. Eftersom jag har en
bakgrund som barnskötare/ fritidsledare
har jag tagit till mig mycket av deras värld och jag känner
nu att jag
vill berätta om den ur deras synvinkel. Jag älskar att berätta med
metaforer och det föll
sig då naturligt att det blev sagoberättandet
som föll mig i smaken. Att berätta om barn och livet
för barn är något
jag tycker vi svenskar behöver bli bättre på.
Med hjälp av ett förhöjt berättande har jag försökt att skildra de
saker som jag i mitt privatliv har
haft svårt att hantera. Med det i
ryggen har jag nu särskilt under utbildningen på Filmhögskolan
undersökt personregins mäktiga verktyg och hittat ett fint sätt att
säga saker, berätta historier och
beröra människor.
